När Jonathan var nyfödd och fram till han var ett år ungefär, så hade jag diverse frågor till BVC. Under detta året så upplevde jag att det fanns ett enda standardsvar på mina frågor, allt besvarades i någon form som ”helt normalt”. Lite lätt överdrivet så tror jag att vi hade fått någon form av normal-svar även om jag hade sagt att han rapar alfabetet vid 2 månaders ålder.

Nu, när barnen är lite äldre, så har ”helt normalt” börjat visa sig i andra former, och det är jag själv som står för svaret, ”det är helt normalt.”

Exempel:

Det är helt normalt att det ringer i tvättmaskinen. (Var ska annars telefonen vara?)

Det är helt normalt att man går till badrummet och hämtar upp degkrokarna till elvispen när man ska baka. (För det var ju där man bakade sist, eller?)

Det är helt normalt att man hittar en 12-månaders i (och då menar jag verkligen inuti!) diskmaskinen om man glömt stänga luckan. (Bästa sysselsättningen!)

Det är helt normalt att en kvarglömd tidning på bordet ligger sönderriven i 1000 små yttepyttebitar när man kommer tillbaka. (Den har detaljgranskats, mina barn är noggranna!)

Det är helt normalt att bekanta på besök hittar bilnycklar i grytskåpet. (Trots att vi redan hade letat där, och överallt annars i huset tills Martin gav upp och tog reservnycklarna.)

Det är helt normalt att man aldrig har två skor som matchar varandra när man ska iväg. Den ena lyckas ofta promenera iväg en bit in i huset av sig självt. (Eller varför inte till tvättmaskinen, där är ett säkert kort att leta på!)

Det är helt normalt att man frågar sig själv varje gång man ska ha något ”var såg jag det sist?” (För att leta där det SKA ligga är lönlöst!)