Inatt 5 över 1 så vaknar vi av att andningslarmet tjuter. Flyger upp ur sängen, hittar inte sladden till lampan först och känner hur paniken stegras. Ett par sekunder som kändes som evigheter tar det innan jag får tänt och tittar snabbt ner i spjälsängen, ser inte om han andas utan jag lägger en hand på hans rygg och känner då att den höjs och sänks. Gudars, så rädd jag hann att bli! När den eventuella faran var över så känner jag hur hjärtat håller på att ta sig ut ur bröstkorgen och jag blir sittandes på sängkanten med armarna på spjälsängskanten och småskakar.

Martin ville lyfta upp honom, men han låg ganska högt upp i sängen, lite på tvären, så jag tror att larmet gick för att han helt enkelt kom för långt ifrån plattan under madrassen. Hejdar Martin och säger att det är synd att störa Sebastian om han inte hade något andningsuppehåll, och bra mådde han ju, snusade så gott och rörde sig lite under tiden vi tittade på honom.

Oavsett om det var för att han kommit för långt från plattan eller om det var så att han slutade andas så kände jag ändå en oerhörd tacksamhet för larmet. Visst, vi kanske blev väckta och skrämda helt i onödan, men tänk om det faktiskt var så att larmet räddade honom? Vågar knappt tänka tanken ut, så jag slutar skriva här nu innan jag stressar upp mig igen. Fina goa Sebastian, du är väl här för att stanna hos oss?! (Se där, nu hann jag börja gråta igen i alla fall…)